HELSINGBORGS SCIENCE FICTION & FANTASY FÖRENING
|
ANTIPODEN
KALENDER AKTIVITETER
ANNAT WEBBRYMDEN
| En av våra mera eminenta hedersmedlemmar är SF författaren Bertil Mårtensson. När det begav sig i den dunkla forntiden, någonstans mellan Atlantis sjönk och snigelposten pensionerades, gav vi i Antipoden ut ett Fanzine. Från detta fanzin kommer den, då ( 1981 ) ej publicerade novellen. Vad vi vet är den fortfarande exklusivt utgiven endast i antipodens fanzine nr. 3 1981.
SKITJOBBARNA av Bertil
Mårtensson Och
så kom till sist den dag i byns liv då människorna måste söka sig till kökkenmöddingarna
för att finna något att leva av. Vet ni vad grabbar? Hans farsa är skitjobbare Så
hade det till sist kommit fram. De pressade sig närmre allesammans för att
kunna se honom bättre, förundras över att han var klädd som de, stod som de,
hade samma hårfärg och hy som många av de själva. Trots att---- Alla var
inte aggressiva. De kunde bli det, men var det inte just nu, inte än. Dan
var van att göra sådana uppskattningar. De talade om för en när man kunde
stanna, hur man skulle bete sig eller om man skulle bryta sig ur ringen och fly. Det
ringde. Äh,
fan, nu när det hände nåt kul… mumlade
någon. "Ser
man på. Äkta skit”. ”Tycker
ni inte han luktar litet?" Skaran
drog sig mot skolbyggnaden. Och
Dan måste följa med. Ingen skulle förstå honom - på den vuxna sidan - om
han stack iväg. Det visste han så väl. Och hans far och mor skulle bli ledsna
om de fick veta. Det var bäst att tiga. Det spände i en som om det kunde
brista när som helst, men ingen fick märka det. Inte
luktade han speciellt. Inte luktade hans farsa på något speciellt sätt när
han kom hem. Det var bara något de sade. Såna där ord som man säger bara för
att vara jävlig och visa hur mycket man vet. För alla vet ju att skitjobbare
luktar skit. Vid
elva års ålder kan det vara en grym upplevelse att tvingas byta skola. För
Dan Andersson hade det erbjudit en chans. Men
det hade inte blivit bättre. Det skulle bli som vanligt. Det förstod han nu.
Han bet samman tänderna under lektionen, var inte särskilt närvarande och
undrade varför han hade förvägrats att vara som alla andra. De
hade naturlära, ett ämne som hade fått ta hand om det mesta - utom just att förmedla
kunskap om naturen. Idag blev det en massa rabblande av fyndorter på havens
bottnar. En
silvergruva i norra Atlanten upptäckt för fem år sedan och troligen tömd nu,
skulle de lära sig allt om. "Hur
stora är världens resterande oljetillgångar? Dan!” Var det inte något
spec1ellt med lärarens röst? Han
ryckte till. Fan for i honom! "De
är inte stora", svarade han. "De är små”. Läraren
betraktade honom nöjt. Som om han hade fått honom dit han ville. "Nu
pratar du skit", sade han. Klassen blev dödstyst. Någon fnittrade. "Läser
du inte tidningarna, Dan Andersson? Så sent som igår gjordes enorma
fyndigheter i Antarktis. De uppskattas till att vara lika stora - minst - som de
samlade tillgångarna i Kuwait var." (Men
hur länge räckte dom, tänkte Dan, och mindes något hans pappa sagt. Men vågade
inte säga det högt.) "Låt
vara att din pappa arbetar med skit", förstärkte läraren, "men var
snäll och låt inte det påverka dina insatser här i skolarbetet." Lektionen
fortsatte. Nu visste Dan att han hade åtminstone en verklig fiende här. Varför?
Sådant förstod han inte. Det bara var så. FIENDE:
Magister Berntson. Efter
skolans slut följde ingen efter honom. Några blickar han fick var fientliga,
andra skyndade bara sin väg ensamma eller i små grupper. Igår, innan det här
kom ut, hade han fått sällskap hem. Inte idag. Men
han skulle inte säga något hemma. De hade nog problem ändå. Deras problem
var stora jämfört med hans. Han hade inte rätt att nämna dem. Hans
far, Germund Andersson, kom hem efter sex. Han hade overallen på och försvann
ut i badrummet. När han kom ut och hade rena kläder på sig tyckte inte Dan
att man kunde märka att han hade jobbat med skit. Inte luktade det på något särskilt
sätt om hans far. Idag såg han upprörd ut. "Det
blir övertid hela nästa vecka, mor", sade han till sin fru. "Det
finns en risk att hela byken skulle börja läcka igenom direkt till
grundvatten-lagren. Vi måste alltså evakuera ett helt område. Dom lovade oss
övertidsersättning, men det blir inget. Vi får nöja oss med normal timlön på
övertiden. Det är ju gubevars bara ett beredskapsarbete, så några normala
avtal gäller ju inte oss." "Men
kan de göra så?" "De
gör det. Så är det med det." Germund Andersson var utbildad rörläggare,
men man hade utbildat för många rörläggare och många fick ta beredskaps
jobb. Arbetslöshetsproblemet löstes på det sättet, och det kunde väl gå
an, men de som jobbade här fick ständigt veta att de arbetade på samhällets
bekostnad, och de skulle vara tacksamma, att de inte skulle fordra förhandlingsrätt
och normala lönelägen. Tillsammans med sin familj bodde han i ett hus, det
vill säga en snabbt hopsmälld barack, som låg strax utanför staden. Det
hade börjat bli nödvändigt att leta efter råvaror på ställen där ingen förut
velat leta på grund av att världens stora kända gruvor tömts på sitt innehåll
och att kampen nationerna emellan om de resterande tillgångarna, samt
eventuella nya fyndigheter som dock inte var stora, var hård. Så mänskligheten hade fått börja rota i sitt eget avfall. På grund av den totala brist på rening av olika former av industriavfall som tidigare varit regel - rening var ju kostnadskrävande och oekonomisk - hade de kommunala reningsverk som här och var installerats utskilt enorma mängder slam som var rikt på koppar, silver, zink och andra numera sällsynta metaller. Samt dessutom gift, bakterier och annat. Detta avfall hade man inte vetat var man skulle göra av. Det hade dumpats. Den industriella civilisationens kökkenmöddingar hade skapats. Det fanns flest i avfolkningsbygderna i Norrland (för detta borde ju döljas från åsyn), men även i närheten av tätorter fanns de. Som beredskapsarbetare fick nu många män och kvinnor arbeta med detta avfall, som måste hanteras med enorm försiktighet för att undvika spridning av epidemier, giftkoncentrationer med mera. Avfallet upparbetades på stora anläggningar där de värdefulla beståndsdelarna sorterades ut i olika steg, och det fraktades dit per tåg (för oljan var nu reserverad för annat bruk än framdrivning av lastbilar) i särskilda lastvagnar. Innan det kom så långt; måste det lokaliseras, analyseras, pumpas upp eller grävas fram. På det här stadiet arbetade Germund Andersson. Det hade synnerligen låg status i samhället att ha ett sådant arbete. Dels var det ett beredskapsarbete och alltså inte något riktigt produktivt arbete (snarare en belastning för samhället, något som ökade skattebördan för andra medborgare), dels innebar det att man arbetade med PCB, DDT, kvicksilverföreningar, uppblandade i ett slam av bakterier som gav tyfus, kolera, paratyfus. Vem ville vara bekant med en skit jobbare? Vem ville bli nersmittad? Nästa
dag när Dan kom till skolan pekade man på honom och sade: "Såna som du
borde inte få gå i vanliga skolor och smitta ner oss andra." Men
på Germunds arbete jäste det. En
veckas slitjobb på övertid utan ersättning. Ingen förhandlingsrätt hade man
heller. Man hade fordrat en sådan, men alla instanser hade avstyrkt, ibland av
formella skäl, ibland på grund av fördomsfullhet. LO
1994 befattade sig inte med skitjobbare. Arbetsgivaren, Staten, önskade inte få
sina utgifter ökade, en självklar följd av att man tillerkände skitjobbarna
förhandlingsrätt. Opinionen var okunnig och skitjobbarna i minoritet. Dessutom
en grupp som kommit att bli ökänd, som det berättades roliga historier om,
som olika fördomar drabbade. Men
det jäste. "Ska vi stå för det här också?” frågade en arbetskamrat
Germund. Denne skakade på huvudet och menade tvekan. Kamraten var egentligen
ingenjör. Men det fanns så många ingenjörer. Han hade hamnat här. Arbetet
var ju inte det bästa man kan ha, men det var nödvändigt, det hade han kommit
att inse, och det skulle bli mycket bättre om man kunde bli en grupp som
respekterades, som fick bilda förening, som fick betalt efter förtjänst.
Herregud, det jobb de gjorde här var ju nödvändigt för hela samhällets bestånd.
Kanske tennet i lödningarna i den transistorradio man köpte idag kom från en
anläggning som utvunnit den ur deras skit? Och
nu gällde det att rädda grundvattnet. Om
föroreningarna tilläts nå ner till grundvattenskikten skulle det spridas och
en hel bygd bli förgiftad. De
samlades några stycken runt ett pumpverk. De var klädda som om de skulle
arbeta ute i·rymden. Men deras ansiktsfilter tillät dem att prata med
varandra, om de skrek. "Ska
vi tåla det här också?" Några
skakade på huvudet. "Har
ni tänkt på att vi har något att sätta emot nu. Vi har grundvattnet. Om vi
strejkar…” "Herregud,
det är ju mord…” "Det
gäller inte bara oss. Den här enveckas-kalkylen är gjord med marginaler. Vi
kan hålla igång en strejk i den veckan och ändå troligen lyckas pumpa upp
skiten innan den trängt ner." "Är
du säker på det?" "Nja…” "Vad
säger ni andra? Vi måste vara eniga. Tystnad,
sedan nickade alla. "Någon
måste ringa runt till de andra platserna och se till att informera dem." ”Så
vi inte får hit strejkbrytare." "Just
det." "Tror
ni det håller på den punkten?" "Vi
måste chansa. Det här är en allas kamp. Stöder de oss stöder de sig själva." "Jag
kilar iväg och ringer…” Medan
en gjorde det, kom deras förman springande. "Vet ni inte att…. Vad är
det här? Återgå genast till arbetet. Det är bråttom." Männen
tittade på honom. "Du
får vara med om ett historiskt ögonblick", sade en av dem till honom.
"Detta är första gången Skit jobbarna går i strejk." "Vad…?"
sa han bara, sedan frågade han. "Menar ni allvar?" De nickade. "Jodå.” Utan
kommentarer rusade han bort över de gångar av färskt virke som upphöjda i
luften med cirka fem meter och förankrade i flytande betongfundament skilde mänskliga
fötter från sörjan under - för att ringa Stockholm! De
gick inte hem. De gick för att bilda en kommitté, utarbeta en lista med krav,
utvälja sina talesmän. Germund
Andersson, en långsam man hade först tvekat, men var nu helt med. De hade
slitit ont länge nu utan vederlag. Utan risktillägg. Och han visste nog vilket
helvete grabben hade i skolan, fast han teg. Så
småningom kom han hem, full av farhågor, men även av en kamplust, något han
inte känt på länge. Där
berättade han vad som hänt. "Jag
vet", sa hans fru. "Dom har redan ringt från TV i Stockholm." Dan
gick till skolan nästa dag med hjärtat i halsgropen. Herregud, allt hade varit
i TV. Han skulle säkert bli mobbad. Men den här gången skulle han slå igen. Han
hade mobbats förr, och då förstummad bara låtit det ske. Nu skulle han också
börja kämpa. "Ni
är min själ inte kloka!" sa dom till honom på skolgården. "Vet du
inte att din farsa håller på att förgifta hela staden? En sån farsa att
ha." Det
gör han inte alls", sa Dan.. "Det är era farsor som gör det. Era
korkade farsor. Resultatet
blev ett slagsmål. Men det ringde innan det hunnit bli mer än smärre
tacklingar av det hela. De
skulle ha svenska nu. Det var en äldre lärare de hade. Han märkte genast att
något var på färde. Dan var i mitten på något vis. Den nye pojken. Javisst
ja. Strejken. Han hade hört om det i radion. Nu mindes han även att den här
pojkens far var anställd inom det nya beredskapsarbetet utan för staden. Det
klarnade. Skulle han säga något? Han blev plötsligt arg. Lektionen
började. De skulle ha lingvistik. "Språket har många dimensioner",
sa han, för det var hans vanliga sätt att uttrycka sig. "Det kan användas
på många sätt. Särskilt på skolgårdarna så vet jag att det finns många sätt
att använda vissa ord på. Det var så när jag var ute där själv. Men ett
missbruk av orden slår tillbaka. Ni använder orden som vapen mot era egna, och
under tiden ni är splittrade så kan..” "Jag
hoppas ni förstår det åtminstone när ni växer upp, för er egen skull. Och
för samhällets." Ingen
sade någonting, för man visste inte vad man skulle säga. Några kände sig
skyldiga. Andra tänkte "Ja men vi skojade ju bara." Men
magister Berntson sa, med tydlig adress senare under dagen: "Det
är oansvarigt, verkligen oansvarigt.” I
TV fick Germund Andersson följande frågor och gav följande svar. "Anser
ni er aktion vara berättigad?" "Ja.
" "Den
äventyrar ju en hel landsbygds existens." "Nej.
Inte om vi får igenom våra blygsamma krav. Vi har fordrat att antingen erkännas
som fast statsanställda, eller att få bilda fackförening inom LO. Vi har
fordrat förhandlingsrätt. " 0m
ni får det, bryter ni strejken?" "Givetvis.
Vi har gjort detta inte för att vi tycker om det, utan för att det är nödvändigt.
Vi vill bli erkända som riktiga arbetare. Vi utför en vital funktion i samhället.
Det ser ni ju här… när vi lägger av, då hotas en hel bygd." "Era
arbeten har ju instiftats som beredskapsarbeten för att…..” "Den
där mikrofonen som hänger runt din hals", sa Germund, "den innehåller
silver. Det vet jag. Det kommer troligen direkt från en anläggning som
raffinerar vår så kallade skit." ”Ni
anser alltså vilda strejker vara ett legitimt redskap för minoritetsgrupper
att hävda minoritetsintressen?" ”Vad
menas med det? Vi strejkar. Vi Vilda strejker? Vad är det? Det här är den
enda slags strejk som är möjlig för oss. Vi är ju parasiter på samhället,
anses det. Nu visar vi hur det verkligen förhåller sig.” "Och
era krav står fast?" "Ja." Reportern
fortsatte: "Det har visat sig omöjligt att värva avfallskunnigt folk för
att ta de strejkandes plats. Intrycket är av en landsomfattande samordnad
aktion….” En
del tidningar fordrade polisingripanden. Dan kunde inte längre gå i skolan, för
olika vuxna kunde tänkas vilja mobba honom. En
dag fick Germund Andersson ett telefonsamtal. "Vi vill ni ska veta att
Folkets Front Röda Banéret står helt bakom er tappra kamp mot det
monopolistiska samhället. Utan tvekan kommer andra arbetargrupper att höja
fanorna och revolutionsungen att växa till sig…. Detta är kapitalismens
kris, och en fullständig omstörtning..” "Jag
förstår inte", svarade Germund. ”Vi
vill inte starta någon revolution. Vi vill ha lön efter förtjänst, och vi
vill ha förhandlingsrätt. Det är vi nöjda med." "Ni
är offer för borgerlig propaganda…." började rösten mässa. Germund
la på luren. Han
fick hatsamtal från människor som öste ut allt sjukt de bar på. Han fick även
några uppmuntrande samtal. Det var detsamma med hans kamrater. Andra
dagen demonstrerade de. Man marscherade genom staden, som inte var stor, med
plakat. "Vi luktar inte - känn själv!” "Förhandlingsrätt och
avtalsenlig lön - våra krav!" Det är inte vi som hotar grundvattnet!” "Det
är er SKIT vi arbetar med!” Folk
kantade gatorna. En del knöt nävarna. Andra såg mer tankfulla ut. En del
struntade i det hela. De
fick samtal från högre tjänstemän inom Nämnden för Beredskapsarbeten. De
resulterade inte i någonting. De
höll presskonferenser och kunde nästa dag i tidningarna läsa en del saker som
de aldrig sagt. "Vi skiter i grundvattnet bara vi får mer betalt!”
meddelade en löpsedel att de skulle ha sagt. Det hade de givetvis inte gjort. Under
tiden som dagarna gick sipprade gifterna längre och längre ner genom
sprickorna i berggrunden. Till
sist kom ett bud. Ett riktigt förhandlingsbud. Det
erbjöd följande: "Om ni bryter strejken och eliminerar riskerna för
grundvattnet, ska vi ta upp era krav till seriös diskussion senare." Strejkkommittén
svarade med ett blankt nej. Ännu
en dag gick. Stämningen
i staden var labil. Några kunde förväntas ta lagen i egna händer och lyncha
de brottsliga. Familjerna
samlades i tre närliggande barackhus och man höll samman där i trängseln. ”Skall
de envisa någonsin ge upp, eller skall vi få se en hel bygd förgiftad?"
undrade en kolumnist. Vid
en radiointervju sade Germund Andersson: "Vi behandlas som pestvarelser. Våra
barn förföljs i skolorna. Vi anses sprida sjukdom omkring oss vart vi går. Ändå
vill man inte ens ge oss risktillägg som inom övrig industri. Vi kämpar för
människovärde. Inte pengar." Det
var nu två dagar kvar tills det skulle vara försent att rädda grundvattnet från
infiltration uppifrån av gift och bakterier. Ett
andra bud kom. Det sade: "Ni erhåller en 20 % löneförhöjning, om ni återgår
till arbetet." De
avvisade det. Diverse
hotfulla tankegångar gjorde sig märkbara. De strejkande kunde tänkas bli åtalade
för att ha vållat samhällsvådliga konsekvenser. Straffet kunde bli upp till
sex års internering. Polisen kunde väntas gripa dem när som helst enligt
vissa tidningar. Det
var ett rent nervkrig. De
strejkande skrattade, om än nervöst. "Det är bara prat", sade de,
bland annat för att lugna varandra. Sista
dagen kom ett bud uppifrån själva regeringen. Det innebar kapitulation. Deras
krav skulle tillgodoses. De skulle kunna räkna sig som fast statsanställda i
fortsättningen med löneklassplacering och allting. Givetvis underskattade samhället
deras arbete. Avfallshanteringen var inte någon temporär hantering, utan kunde
förväntas bli en framtida näringsgren av betydelse och därför…. De
fick kopior av riksdagsmotioner. "Vi
gör så här”, sade Germund. "Vi skickar kopior på allt det här till våra
arbetskamrater runt i landet och till pressen. Sedan försöker vi rädda det jäkla
grundvattnet." "Kan
vi lita…?” "Vi
får se. Men vi har vunnit så mycket jag tror vi kan vinna just nu. Nu är det
brått.” Runt
deras hus fanns fullt med nyfikna när de kom ut i overallerna. "Dom
ger sig!" skrek någon. De
skakade på huvudena. Det hade de inte gjort. Fotoblixtar.
En reporter frågade någonting. Kameror surrade. "Skriv så här",
svarade Germund lugnt. "Avfallshantering är ett yrke som kommer. I
framtiden kommer fler och fler att tvingas syssla med det. Det här är bara början.
Skriv upp det! Nu har vi brått till vårt arbete." Dan
kom till skolan nästa dag. Alla tittade på honom. Han hade setts i TV. En del
var fortfarande aggressiva. Andra hade börjat undra om de inte hade varit
taskiga mot honom. "Jag
tycker ändå du är en skit!” utbrast en jämnårig plötsligt på en rast. Men
då var det några som stirrade på honom som sagt så, och sade. "Det är
nog du själv som är det!” "Ytterst
oansvarigt", sade magister Berntson. "Verkligen en samhällsfara hur
vissa… grupper." ”Strejkade
inte magistern förra året?" undrade en flicka. "Vad är det
egentligen för skillnad?" Och
i TV sågs Germund Andersson proklamera att ”Avfallshantering är ett yrke som
kommer. I framtiden kommer fler och fler att tvingas syssla med det. Det här är
bara början." Och
däri hade han fullkomligt rätt.
fin Bertil
Mårtensson 1981
|